SMP Artikel
Bart Snyder, Kerstin Cedell, Åke Bergqvist och Lars Palm diskuterar in i det sista hur hängningen ska gå till. I förgrunden Ramponderad skiss/Hundracka av Rose-Marie Bäck. Foto: Thomas Lissing
UTSTÄLLNING SOM VÄXER
Allt kan hända och ingen vet egentligen hur det kommer att fungera. I helgen invigdes Charabang på Italienska palatset i Växjö. En annorlunda utställning. En utställning som knappt finns.
|
|
|
|
En utställning som ännu inte finns, kan man recensera den? På Italienska palatset pågår just nu Charabang, ett experiment i både utställningsteknik och logistik, där konstnärernas vida nätverk kommer att spela huvudrollen. Det är en utställning som börjar med femton verk och slutar med över tvåhundra i samma lilla lokal. Allt kan hända och ingen vet egentligen hur det kommer att fungera, allra minst de ansvariga själva.
Lars Palm är en av Italienska palatsets konstnärer och samtidigt en av de projektansvariga. Han liksom de övriga fjorton av husets verksamma konstnärer hänger varsitt verk från start. Vid pressvisningen är det därför ödsligt tomt på väggarna, med bara femton små bilder och objekt i rummet. Men vid vernissagen hängdes ytterligare trettio verk upp, av ytterligare trettio konstnärer.
- Var och en har valt ut två vänner som får delta med ett verk var, berättar Palm. Sedan vid nästa hängning har de valt två vänner så det blir sextio verk till och vid nästa har de valt två vänner så det blir hundratjugo verk till.
Charabang är ett uttryck för en öppen vagn där resenärerna sitter med ryggen mot sidan och alltså både ser den som sitter mittemot och omgivningen som passerar förbi. Lars Palm liknar projektet med en resa, ett projekt som sker under en längre tidsperiod men också en resa i form av ett lärande.
- Det är lätt att få en bra idé, men hur för man den vidare sedan när motstånd uppstår? Under resans gång uppstår en massa praktiska problem som vi måste ta ställning till och lösa, säger Palm.
I förlängningen handlar det om att både undersöka och utnyttja det kontaktnät som finns konstnärer emellan och visa vilken styrka det har. Ingen kan bjudas in mer än en gång och alla de över tvåhundra konstverken har alltså därför lika många upphovsmän och -kvinnor.
- Vi vill visa att Italienska palatset är en del av ett stort kulturellt sammanhang, säger Lars Palm. Konstnärernas vänner och bekanta sträcker sig världen över och vi vill visa på styrkan i det. Detta blir navet, Växjö blir just nu centrum i det stora nätverket.
Av de konstverk som fanns utställda vid pressvisningen fastnar jag lite extra framför Annika Wallsson väl kamouflerade bild, Utan titel. Nästan lika vit som väggen syns den knappt, först på nära håll kan man ana två tätt växande björkstammar i allt det vita. Går man ännu närmare framträder ett helt annat motiv, ett budskap hämtat ur kontaktannonsernas värld. Björkarnas karaktäristiska tvärgående mörka band består nämligen av urklippta ord ur sådana annonser, korta fragment av den egna eller den tilltänktas personlighetsdrag. Bilden av de två tätt växande stammarna växer till en stark önskan om tvåsamhet, uppfylld av adjektiv som längtande, snäll, fräsch, trevlig, spontan, bilburen, romantisk och välbevarad.
Den första hängningen av trettio verk skedde inför vernissagepubliken. De följande görs till den 6 och den 13 oktober. Samtidigt med den sista hängningen genomförs också Art Video Screening, en visning av tiotalet konstvideoverk av de tidigare palatset-konstnärerna Jonas Nilsson och Eva Olsson.
Fram till dess kommer alltså utställningen att byta skepnad ett par gånger till. Inte ens arrangörerna vet hur den kommer att gestalta sig eller om alla verk kan få plats. Det viktiga är dock inte hur de hänger utan att de hänger här. Att Växjö spelar en roll i de internationella sammanhangen.
|
|
|
| | |
Tisdag 2 Oktober 2007 05:00