Info
”Nå, är det roligt att komponera?” Orden var Hilding Rosenbergs. Jag minns det som igår. Det var en ynnest att bli sedd av denne nestor i svenskt musikliv. ”Ja”, hörde jag mig själv svara med en ynglings ostadiga röst. Och här, just här, börjar och slutar denna lilla berättelse om min tonsättarkarriär; en mångårig resa via studier på konservatorier, akademier och högskolor.
Som musiker upprördes jag tidigt av ett tillbakablickande perspektiv, samtidigt som jag inom mig anade en egen visionär musik – min. Inte hennes, inte hans, utan min egen musik.
”Nå, är det roligt att komponera?” Orden kom allt oftare till mig. Om han bara visste, min andlige gynnare, vilket frö han planterade den där gången. Långt där framme anade jag försakelse, ja – men en försakelse med annan innebörd.
